02 maj, 2018

Vi väntar på dig






Tiden sniglar sig fram.
Jag vaknar flera gånger under nattens timmar,
och tänker att nu, nu kanske du kommer.
Kämpar med sömnen,
kroppen är så trött så trött.
Men ändå kan jag inte somna om.

Dagarna går.
En, två, fyra och sju dagar har gått sedan du beräknades att anlända.
Nu har väntan ändrat skiftning, 
från frustration och otålighet,
till oro ömsom förtvivlan.
Sömnbristen och den totala avsaknaden på motion,
göder tankarna än mer.
Jag känner dig, 
när du bökar där i magen,
och jag stryker med min hand på det jag tror är ditt knä.
Visst är du där,
och visst kommer du snart.





Så lyfter jag blicken,
från det tomma intet där den fastnat en stund.
Klär på mig och hämtar Pyret från förskolan.
Våran lilla solstråle som de kallar honom,
både barn och vuxna,
där han skuttar omkring och sprider glädje.
Och pratar  och berättar.
Och jag tar honom i min famn,
snusar honom i nacken.
~ Mamma, titta vatten,
kom,
säger han och tar min hand 
Jag stannar där i det ögonblicket,
då jag känner hans varma lilla hand,
omsluta min,
och hans ivriga ögon tittar in i mina,
med förtjusning,
innan han drar mig mot vattenpölen,
som vi båda plaskar i,
medan vi skrattar.

Han äter ivrigt av köttfärssoppan,
och trycker in nästan hela brödet i munnen på en gång.
Så skrattar han mellan tuggorna,
och mammahjärtat sväller över av kärlek,
och stolthet.
Jag känner mig så otroligt rik,
och du får ta din tid,
~ Fjunet där i  magen.
Vi är här, när du är redo.










19 mars, 2018

En dag i taget





Det visade sig att det skulle ta längre tid än vad jag trodde,
att få tillbaka aptiten och faktiskt få behålla maten.
Den här gången gjorde sömnbristen att jag tömdes totalt på energi,
både fysiskt och psykiskt.
Allting känns otroligt tungt.
Jag tänker ibland på det som komma skall,
vakna nätter, och mindre möjligheter till vila,
~ hur ska jag orka om jag redan är såhär trött.
Men så påminner jag mig själv om att energin kommer att komma tillbaka,
att jag kommer få tillbaka min kropp.
Att jag kommer kunna vara ute på ett helt annat sätt,
få ta långa promenader och andas frisk luft.
Att jag kommer ha matlust, och äta i massor.
Och att jag inte är ensam.

Så nu tar jag en dag i taget, 
och låter dagsformen få bestämma tempot.
Jag vilar.
Och vilar lite till.
Idag orkade jag till och med sätta mig på trappen en stund,
och dricka en kopp kaffe,
och jag kände glädje. 
Solen värmde min nästipp.
och jag kände lycka.





Och så mitt lilla Pyre.
Han kröp så tätt intill han kunde där i soffan,
med min arm slingrad runt sig,
efter att han plaskat i badet.
Vi såg på boliboo tillsammans.
Jag snusade han i pannan,
och strök han i håret.
Han tog min hand,
och vi satt så.
Panna mot panna,
och höll varandra i handen.
Hur tömd på energi jag än är,
övervinner kärleken och glädjen till min lilla gosse,
allt.







14 mars, 2018

Blombud och fika






Jag fyllde år,
och jag kalasade hela förra veckan.
Ett blombud anlände även till min dörr,
och jag öppnade försiktigt pappret om buketten,
och möttes av ett hav av färger.
Det är för mig en sprakande lyx.

Jag och den andra for till en annan stad under helgen,
för lite shopping, god mat, fika i mängder förstås,
och en natt på hotell.
Samtal, tystnad, blandat med skratt,
fina stunder att bevara i hjärtat.
Fjunet i magen bestämde sig även för just då,
att göra en framåtdykning i 90 grader,
och hålla sin mamma vaken hela natta.
För att sedan lägga sig till rätta,
på min magsäck,
vilket gjort att jag haft ett enormt tryck sedan dess.
Illamående dygnet runt och inte fått behålla maten.
L.e.s.s. är bara förnamnet.
Men så började det att lätta lite igår,
och mina två köttbullar som jag lyckats peta i mig till middag, 
fick jag behålla,
och det skulle firas förstås.
Så idag köpte jag lite fika,
för att jag kände mig värd det.
Sen, att jag knappt fick i mig mer än några teskedar av krämen,
är en annan sak,,,







08 mars, 2018

.





Febern har dragit sig tillbaka för denna gång,
och vi jublar förståss,
och Lillpyret tar små hoppla-steg när han springer fram och tillbaka i huset.
Fast rosslet i halsen segar sig kvar,
och så torkar vi näsan varann sekund ungefär.
Vi se på boliboo och tra-tor,
nära nära i soffan,
och skrotar i pyjamasen nästan hela dagen.
Borstar tänderna extra länge, 
så vi hinner leka lite med vatten också innan vi byter om.
för att köra lite brumbrum,
och läsa i bok.





Mina dahliafrön har börjat gro,
och såklart blir jag sugen på att så mer.
Tänker ändå att det får vara med måtta,
då jag inte vet hur mycket energi och lust det kommer finnas till att odla,
kommande vår och sommar,
det är ju ändå någonting speciellt med att förså.
En viskning om vår.








25 februari, 2018

Börjat boa...




Nedräkningen har börjat och även fast tiden känns mer att stå stilla,
så tickar den på,
och månaderna som är kvar, blir snart endast veckor.
Precis som när Lillpyret växte i magen,
vill jag även denna gång göra färdigt inför Fjunets ankomst i god tid.
Allt det praktiska ska vara klart , gärna igår,
då energin dalar mer och mer och tankeverksamheten sakta stannar av.





Lusten att införskaffa lite nytt har ändå lockat,
och i helgen fyndade jag ett nytt skötbord,
som jag och storebror nu piffar.
Vi hade ju ett redan förståss... 
 ~ och när jag vid middagsbordet för några dagar sedan,
förklarade alla fördelar med detta skötbord för den andra,
skrattade han och sa att det är inte mig du behöver övertyga...
Och hips vips så slog jag till.
Och vi är nöjda, både jag och storebror :).





Förkylningarna har avlöst varandra och så kom magsjukan
Hujja, hujja, mamman däckade totalt i två dygn.
Fy och tvi , det  var det värsta på länge,
och andra dygnets natt kändes livet inte alltför lätt,
med allt vad magsjuka innebär,
och ett litet Fjun i magen som levde rövare.
Men under gårdagen kunde jag ändå äta några smulor
och det kändes okej.
Idag vaknade jag med lite energi i kroppen,
vilket gjorde mig så glad.
Jag kommer inte ihåg när jag riktigt kände sådan energi,
~ kanske  i somras någon gång?
Och i all hast planterade jag om några blommor ,
och försådde även x antal frön av dahlia.
Vårigt.








04 februari, 2018




Någon håller mig vaken om nätterna med sitt gymnastiserande där i magen.
Jag vrider och vänder mig från sida till andra sidan och till rygg.
Somnar till men vaknar igen av att magen töjs ut och reflexmässigt sätter jag dit handen,
som ett försök att förhindra att magen spricker.

Denna någon har hållit igång länge nu,
sch när storebror är i närheten och berättar allt han kan komma på,
sch skrattar förtjust över sina små påhitt,
Då spritter det till i magen, vilket känns som en enorm önskan att få vara med.
Och jag tackar lillpyret allt som oftast för hans lugn och tålamod,
då jag misstänker att personligheten som bor där i magen,
är av en mer otåligare karaktär,kanske som sin mor..





Dagarna går, runt runt i ekorrhjulet.
Lämna, jobba och hämta lillpyret från förskolan.
Där trivs han galant och springer runt mellan avdelningarna och tar små danspauser här och där,
för att sedan slå sig till ro en stund och leka med någon kompis.
Det värmer i mammahjärtat när jag får se honom där,
där jag tyst står i dörröppningen efter arbetes slut.
Nyfiket och lustfyllt iakttar han allt runt omkring och får sedan få syn på mig.
Då spricker ett leende upp i hans ansikte och ögonen gnistrar,
medan han med uppsträckta armar kommer mot mig för en kram.
Jag hinner precis få en snabb liten kind mot min,
innan han vänder om i all hast, för att fortsätta lekandet,
och fara hem finns inte med i planeringen…

Och så slår febern till, igen.
Nyss låg han helt utslagen i t.i.o dagar,
helst nära nära, och vi satt i soffan tätt ihop.
En minisekund fick han vara frisk, och nu är den här igen, febern,
tillsammans med en förbaskad förkylning.
Med glansiga ögon, och rödsvullen näsa,
sitter han där och pysslar på sin stol
Inte länge, men en liten stund, innan han vill krypa ihop tätt igen,
och gärna vila mot mammas mage,
och känna fjäderlätta strykningar.







18 december, 2017

.






Det lackar mot jul,
och jag kramar han lite extra.
Viskar tack rakt i luften medan jag pryder utegranen med belysning,
kavlar pepparkaksdegen,
hänger upp julstjärnan,
smuttar på glöggen eller lyssnar på hans andetag där han somnat i sängen.
Tack för att vi får omfamnas av trygghet, bländas av glädje,
och omges av kärlek.
Tack.







29 november, 2017

November





November som för mig brukar vara en trist och färglös sinnesmånad,
visade sig bli en riktigt mysig sådan iår.
Kanske för att jag fått prioritera min tid,
till mer vila och långsamt tempo.
Mornarna är som mysigast,
då lillpyret glatt ropar,
~ mamma, maaaaamma!!,
och jag ler brett från öra till öra,
medan jag snabbt virar morgonrocken runt kroppen,
och sticker in fötterna i den andras tofflor.
Hans ansikte spricker upp i ett leende, som alltid,
när jag tassar in i hans rum,
där han står i sängen och dansar,
Han surrar glatt medan jag tar honom i min famn,
och vi bara är en stund.
Sen skuttar han iväg ut från rummet,
mot vardagsrummet och plockar med sina saker.
Jag kokar gröt och kaffe,
och sedan äter vi frukost,
medan våra munnar går i ett.
Mycket att prata om,
det var ju en hel natt sedan vi sågs sist.
En kaffetår till,  till mamman,
efter tvättning och tandborstning,
medan lillpyret bläddrar i en bok eller pysslar med annat.
Stunder jag sparar i hjärtat.

Och julen närmar sig,
vilket känns riktigt fint.
Snön har lagt sig här uppe i Norr,
och vinterljuset är som alltid helt makalöst,
dock svår att ibland hinna fånga.
Som de senaste åren,
satsar jag på det enkla och själfyllda,
som pepparkaksstick av köpedeg,
med smält vit choklad.
Enkelt, gott och kreativt.







15 oktober, 2017

Söndag

   





Idag var det bara han och jag.
VI startade dagen långsamt tillsammans med kaffe och en massa böcker.
Han pekar och jag berättar vad djuren heter och hur de låter.
Vi sjunger alla de låtar han kan,
och han blinkar som en stjärna med sin lilla hand,
och visar hur regnet öser ned i imse vimse spindel.
Sedan trycker han i örat på sin finsktalande björn han fått låna av kusinen.
och vickar på höfterna med händerna i luften när musiken börjar spela.

Vi går på promenad,
och han pekar på fåglarna och säger pippipipipip.
Och vinkar till bilarna som passerar.
Låter iiihhhhh när vi ser hästarna,
och pekar på alla träden som nu står nakna.

Sedan går vi in i världen som gränsar till vår tomt.
Där vassen är hög,
och pinnarna ligger i driver.
Det är ojämnt och lite svårt att gå,
men han lyfter på fötterna så högt han kan,
och drar i mina hand för att visa att vi ska gå fortare.
Han pekar och pratar,
ivrigt och engagerat. 
Sedan tittar han på mig och flinar.
Och jag skrattar förstås och bara måste snusa han i nacken.
Min fina underbara son.
Som jag älskar Dig.