24 juni, 2017

Midsommarblomster






Åtta grader och täta moln hägrade på midsommarmorgonen,
och vi beslutade oss för att hålla oss på land,
istället för den planerade turen till paradisön.
Att det senare blev 18 grader,
och vi åt första middagen utomhus,
vart en lyckoträff ändå.

Jag hoppade på cykeln och vinglade längs vår grusväg,
för att fylla cykelkorgen med sommarblomster.
Känslan är speciell,
och nästan oförklarlig, när jag trampar mig fram efter vägen,
inbäddad i sommarens famn.

Den andra började bygga bänkar till rummet innan bastun,
och jag och Lillpyret vattnade gurkorna, syrenen och äppelträdet.
Vi kollade till squashen under fiberduken,
och grävde fram midsommarpotatisen, odlad i hink,
 som inte blev större än min tumme.
Jag skuttade in i skogen och plockade lite mer blommor,
och satte en bakom örat på en ivrig gosse,
som skrattade förtjust när han fick alla blommorna i famnen.
Dagen avslutades med en rykande bastu,
och en kall på trappen med havet som underhållning.







31 maj, 2017

Sista maj




Sommaren kom under några dagar.
Jag drack morgonkaffet på trappen nedanför altandörren,
med solen i ansiktet och vinden i håret.
Jag räfsade gräsmattan från snömögel med svetten rinnandes nedför pannan,
och fick klä av Lillpyret plagg efter plagg när vi åt mellanmål ute.
Jag satte ut blommorna på bron,
för att vänjas vid varmare temperaturer och klumpig vind.

Men så vände det.
Snön dalade plötsligt ned,
och gurkörten föll pladask och bladen blev bruna.
Kläderna skalades på igen,
och blommorna får vänta med att flytta ut.
Jag tror vi alla vart lika förvånade.



 




Men,
solen visar sig ändå.
Och visst är det vår ett litet tag till.
Chilin har börjat blomma och Lillpyret ställde sig plötsligt upp från mitt knä.
Och han kan visst sitta helt själv.
Han berättar även för oss (högljutt ) när han har tråkigt,
och tycker inte om när hans pappa flyttar saker där han inte når dem...
Han vinkar och tittar på lampan när vi frågar vars den är.
Han kan inte hålla sig för skratt ibland,
när han tycker han ska vara sur,
och han älskar att borsta sina tre tänder.
Jag hänger inte riktigt med i svängarna,
men älgen utanför fönstret hann jag fånga på bild...
Då visste jag inte att den skulle återkomma varje kväll,
och jag som tänker mig äppelträd framöver.







17 maj, 2017

Torsdag i maj




Jag sitter inne,
och lyssnar på fågelkvitter.
Precis samma fågelkvitter som Lillpyret hör,
där han befinner sig i drömmarnas land,
nedbäddad i vagnen,
utanför bron.

Vi var på upptäcksfärd denna morgon,
då vi promenerade in på varje skogsväg vi såg,
men fick vända snabbt,
då snön tungt låg kvar och begränsade framkomligheten.
Katten Gustav mötte oss på vägen hem, 
med ena örat vänd mot skogen och andra mot sin matte.
Vi närmade oss husen,
och havet glimmade till där bakom.
Jag rös.
En rysning av välmående.







Jag stekte pannkakor medan Lillpyret bläddrade i boken,
med rester från morgonens plommommums i näsan,
och sitt soliga leende.

Någon som fyllde år,
och hade önskat sig pannkakstårta.
Jag skriver sedan på de målade pinnarna,
Chili och Gurka,
som han skall få.
Tänk vad ett litet frö kan trolla fram,
med lite jord och vatten.
Jag är lika förväntansfull varje morgon när vi tassar upp,
jag och gossen,
för att se hur mycket de har växt.
Sedan tar jag i dem,
och visualiserar lite vind.
Tänker de behöver växa sig starka inför havsvindarna,
och eftermiddagsbrisen.

Katten Gustav jamar ivrigt ute på bron,
och jag kikar ut genom fönstret i ytterdörren.
Han har lärt sig, Gustav,
att några byten inte är välkomna inomhus,
så han lämnar de på lagomt avstånd ute på bron,
och skuttar sedan in,
glad och stolt.

Torsdag och 18 maj.
Dimman ligger tät ovanför det gungande vattnet.
Kyligare luft möter mig när jag öppnar dörren, 
 för att ta bort Gustavs byte från bron.
Katten följer dock snabbt efter och tar den själv,
~ vill inte matte leka med den så vill ju han.
Vintern vill inte riktigt släppa om sitt grepp,
men jag följer mest bara med och tänker att var sak har sin tid.







05 april, 2017

.





Min lilla gosse sitter i sin gåstol och flinar ivrigt mot mig,
där jag sitter vid köksbordet.
Hans två små tänder glimtar fram ibland,
 och jag fnittrar till,
 ~ har väl aldrig sett så söta tänder förut. 

Jag, med pyrets blick i ryggen, reser mig för att se till mina små frön,
som är utplacerade på fönsterbrädena lite varstans i huset.
Jag väntar ivrigt på minsta lilla tecken om liv,
och ler brett när jag ser att gurkörten börjat gro.
Jag väntar på mina knölar,
som förhoppningsvis skall växa sig till stora praktfulla dahlior.
Potatisen får även den trängas på fönsterbrädena för att groddas,
~ tänk om vi har egen potatis till midsommar.

Jag passade även på när olivträdet var nedsatt i pris,
att faktiskt ta med ett hem,
något jag suktat efter länge.
Kanske att vi har egna oliver till sommarens Dry martini.

Jag och grannen var på en föreläsning om träd och buskar till trädgården,
för någon vecka sedan.
Och aldrig kunde jag väl tro att denna lust till odling,
skulle blomma ut där och då,
i fullaste prakt.
Tålamod säger jag till mig själv,
en trädgård kräver tid och tanke,
och att vara en som betraktar en sommar kan nog vara bra...







19 mars, 2017

Tulpaner x 3





Ett efter ett ramlar bladen ned på golvet,
för att sedan spårlöst försvinna ( katterna?).
Jag tycker de är så vackra där de står,
och skulle nog kunna låta dem stå där hur länge som helst...
Fast så lär det inte bli,
så jag passar på att fota dem.
Kanske något att förstora och hänga upp på väggen...






16 mars, 2017

fredag



För någon dag sedan var dagen mer grå,
än sådär mjukt baddande rosa.
Lillpyret var inte heller på sitt bästa humör,
vilket senare visade sig berodde på ett hårstrå i ögat,
och världen runt omkring utanför våra fönster var inbäddad i ett grått tjockt täcke.
Hårstrået hittades, och min lilla gosse sprack upp i ett leende igen,
och berättade massor av viktiga saker för sin mamma,
som mest skyndade på här hemma,
för att hinna med det ena och det andra,
som det absolut inte var någon prioritet på.

När den andra kom innanför dörren stod jag redo i skidkläderna,
och skyndade ut för att valla skidorna,
och ännu fortare begav jag mig ut på isen,
innan den där rösten inom mig vann,
och övertalade mig att stanna inne.




Frisk luft är och har alltid varit, den bästa medicinen för mig,
när det där gråa molnet vägrar vika från min sida.
Och ännu bättre blir det när jag dessutom fysiskt får slita,
och riktigt ta i allt vad jag orkar.

Och det behövdes inte så mycket mer än så,
än några svettiga kilometer här ute på isen,
och det gråa molnet lättade,
för att sedan utplånas helt på vägen tillbaka.

Och jag skuttade in, 
varm, andfådd och mer i nuet.
Mötte helhjärtat min leende son,
och den andra.




Efter att lillpyret hoppat i säng,
tog jag en varm dusch,
och passade på att ha lite hemmaspa,
med peeling, hårinpackning och lyxigt doftande lotion,
som jag fick i trettioårspresent.
Och sedan ingenting mer än soffläge resten av kvällen,
med tända ljus förstås.

Idag vräker snön ned här uppe i Norr,
och jag ser framemot den första sovstunden här hemma,
då jag kan gå ut och skotta gården.
För att sedan gå in och koka två koppar kaffe,
och samspråka vid bordet medan pyret äter aprikosmums,
och jag dricker kaffe.
En start på denna fredag och helg,
helt i mitt tycke och smak.


Önskar er en fin helg.







23 februari, 2017

.




Han fyllde f.e.m månader i början av februari,
och min kropp drogs ihop som i någon sorts panik.
Då förut, längtade jag tills han skulle bli äldre,
stadigare, mer närvarande med oss,
och visa oss världen igen,
men nu när vi precis har börjat denna resa,
känns det som att jag har missat tiden innan den.
Dagarna kan ibland kännas extremt långsamma,
speciellt när jag själv är mer sovande än vaken,
samtidigt som de flyger förbi så snabbt,
att jag nästan bara känner en flämtande vindpust.






Men så påminner jag mig själv,
om att jag varje dag när jag vaknar,
så finns han där.
Och det är precis han som är där,
han som vi fick träffa då när vinden var ljummen,
och solen strålade.

Han har börjat skratta,
sådär klingande härligt och det går ända in i själen.
Och jag skrattar och han skrattar ännu mer,
och så håller vi på tills vi inte orkar skratta mer.
Och då tar jag upp honom, för att jag behöver honom.
Och så är det för mesta,
att jag behöver honom mer många gånger,
än vad han behöver mig.





Och några semlor har hunnit slinka ned,
som smakade himla gott efter att gården blivit skottad
eller efter promenaden på isen med lillpyret surrades i skidpulkan.
Och det är inte ens mars ännu tänker jag,
när jag stannar några sekunder där ute på isen,
och bara andas.
Det är inte ens mars ännu,
och vi ha hela vårvintern framför oss.
Vilken lycka.







13 januari, 2017

2017



Jag vaknar av ett mysigt pladdrande,
kombinerat med ivrigt sprattlande ben och viftande armar.
Jag möter ett ansikte som spricker upp i ett leende,
och hans ben och armar tycks röra sig i små skutt.

Jag är trött när jag stryker honom över pannan och ner mot kinden,
ler jag också såklart, och viskar godmorgon.
Han väntar på att få komma upp,
och jag omsluter honom i min famn och snusar honom i nacken.
Min trötthet glider långsamt bort,
in bland skuggorna och ljuset tar över.




Vi går ut från sovrummet och tassar in i vardagsrummet,
där vi ställer oss vid altandörren och blickar ut.
Ut över skogen som trängs vid tomtgränsen,
ut över isen som bäddat in havet,
ut över den vassbeklädda kanten, som mynnar ut i havsisen,
ut över de magra björkarna som svajar blygt i vinden.
Ut över vår snötäckta gräsmatta och tomt.

December gick fort,
vi packade ned vårt bohag och flyttade till vårt hus inom några veckor.
Första natten här, i vårt hem,
låg jag länge och lyssnade på min sons andetag,
på den vyshande vinden utanför,
och husets tysta rörelser.
Jag översköljdes av en enorm tacksamhet,
för livet, för oss och för framtiden.
Att jag får befinna mig i detta rus av glädje, rikedom och kärlek,
~ varje dag.







Vi dansar jag och pyret, 
 mellan rummen.
Han försöker hänga med att titta på allt som kommer i vår väg,
men blir trött och vilar huvudet mot min axel.
Jag sjunger om trollmor och hennes elva små troll och närmar mig hans säng,
där jag sakta lägger ned honom och stryker honom över pannan och ned mot kinden.
Han tittar upp med sömndruckna ögon rakt in i mitt hjärta,
och vänder sedan på huvudet och omsluts av John Blund.
Jag står kvar en stund i detta nuet innan jag slänger ett öga ut genom fönstret,
på den vackra naturen,
och jag översköljs av en våg av tacksamhet.

Hej du 2017,
vilket start vi fick ,
och vilket år vi har framför oss.