Tiden sniglar sig fram.
Jag vaknar flera gånger under nattens timmar,
och tänker att nu, nu kanske du kommer.
Kämpar med sömnen,
kroppen är så trött så trött.
Men ändå kan jag inte somna om.
Dagarna går.
En, två, fyra och sju dagar har gått sedan du beräknades att anlända.
Nu har väntan ändrat skiftning,
från frustration och otålighet,
till oro ömsom förtvivlan.
Sömnbristen och den totala avsaknaden på motion,
göder tankarna än mer.
Jag känner dig,
när du bökar där i magen,
och jag stryker med min hand på det jag tror är ditt knä.
Visst är du där,
och visst kommer du snart.
Så lyfter jag blicken,
från det tomma intet där den fastnat en stund.
Klär på mig och hämtar Pyret från förskolan.
Våran lilla solstråle som de kallar honom,
både barn och vuxna,
där han skuttar omkring och sprider glädje.
Och pratar och berättar.
Och jag tar honom i min famn,
snusar honom i nacken.
~ Mamma, titta vatten,
kom,
säger han och tar min hand
Jag stannar där i det ögonblicket,
då jag känner hans varma lilla hand,
omsluta min,
och hans ivriga ögon tittar in i mina,
med förtjusning,
innan han drar mig mot vattenpölen,
som vi båda plaskar i,
medan vi skrattar.
Han äter ivrigt av köttfärssoppan,
och trycker in nästan hela brödet i munnen på en gång.
Så skrattar han mellan tuggorna,
och mammahjärtat sväller över av kärlek,
och stolthet.
Jag känner mig så otroligt rik,
och du får ta din tid,
~ Fjunet där i magen.
Vi är här, när du är redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar